te - ledsen i ögat
te - ledsen i ögat
2008-10-28 | 
15:45:13 | 
Och jag kan meddela att det går inte särskilt bra.
Eftersom jag har blivit lärd att vanligt te inte är bra,
så tänkte jag smaka på mammas yoga-te med kanel i.
Kanel är ju väldigt bra för fettförbränning så jag tänkte
att det kan ju inte skada?
Men det gjorde det, typ.
Det var inte gott, inte alls faktiskt.
Men äckligt var det, otäckt.
Det var så skumt att det kändes som ingenting?
Weard att drick vatten med nåt i som inte ens smakar, bara luktar?
Åh, Gud, få mig att älska te. Amen.
ojojojoj!
När du hör den igen, kan du inte låte bli att tänka på livet som inte är ditt längre.
Låten som är fylld med minnen.
Första versen.
Du kommer ihåg vilka kläder du hade på dig och du tänkte, kan livet vara bättre än såhär?
Kommer ihåg hur du sjöng med, hur du kände dig.
Det var inte en låt som betydde något för dig,
nej den bara fanns där i bakgrunden.
Och nu representerar den hela ett år.
Andra versen.
Du kommer ihåg hur du satt på ditt rum.
Du kommer ihåg hur du cyklade iväg, med hörlurarna i öronen.
Och den låten, den fastnade. Eller hur?
Texen har ingenting att göra med ditt liv.
Men den är så mycket mer.
Refrängen.
Nu börjar du rysa.
För just på det här stället, kommer du ihåg alla sommardagar.
Alla gånger ni sjöng tillsammans.
Hur du kände dig och hur längtade efter mer.
Mer lycka, mer lycka.
Det får aldrig ta slut.
Sista versen
Du var som lyckligast.
Och nu är du som olyckligast,
för sista versen betyder så mycket mer nu än den gjorde då.
Sista versen är avslutet på något bra.
Låten blev ett minne,
ett minne av lyckan.
Lyckligt.
jag vet inte
All den tid, som försvunnit. Vad gjorde de då? Tiden emellan då och nu. Ibland ville hon se det som något bra, att tiden försvann så fort och att de för varje gång träffades hade lite mindre att prata om. För människor förändras ju alltid. Har alltid gjort och kommer alltid göra. Det är vad de säger i alla falla. Ja, de andra. Men var det kanske inte bara så att man inte hade lust eller ork att försöka hålla kvar vid lyckan som förenade dom? De hade blivit äldre nu. Äldre och visare. De kanske inte behövde varandra. Det var nog därför hon sa som hon gjorde.
"Vem är du?"
Hon menade inte för alltid, den gången hon sa det till sin kära barndomsvän. Det kanske bara var så att deras band kändes mycket mer speciellt när hon sa de orden. Föralltid. Som barn hade de livet framför sig. De skulle gå igenom allt tillsammans. De skulle vara med om livet tillsammans. Trösta och förstå. Bråka och bli sams. Skratta och gråta. När de träffas nu är det alltid en snabb vinkning på stan med flackande blickar. De vet inte riktigt åt vilket håll de ska titta för att slippa se sorgen och saknaden i de gråa ögonen.
Stegen som hon tog, betydde så mycket mer än ett par muskler som rörde sig bakåt bara för att huvudet sa det. Det var ju ett liv, som blev två liv. Det blev så mycket tyngre. Det kände hon. Det kände hon också.
Det kanske inte är nödvändigt att älta, för de båda vet att det som varit aldrig skulle vara igen. De vet så väl vad som är deras eget bästa. Det är ju hon och ingen annan som har rätt. Det skulle aldrig vara någon idé att försöka lappa ihop sprickan. Stackars de som alltid har rätt.
Hon drömde ännu om de gångerna de sprang för ingenting. Och längtade så efter att få nudda känslan av ingenting igen.
Imorgon ..
Nu sitter jag här i vårt stökiga hus och gör inte mer än längtar efter flytten som vi förhoppningsvis påbörjar imorgon. Det ska bli härligt, härligt, härligt med lite förändring i mitt liv. Nya vanor och nya rutiner. Nytt liv, ny Julia ?!
Förövrigt skulle jag bara vilja säga er hur gräsligt det är med lov när man inte hittar på något kul med alla vänner eller ja, bara gör något. Som idag, jag har ingen aning om vad jag ska göra. Det blir väl antagligen ytterligare en slappdag framför tv:n utan något speciellt att kolla på. Funderar starkt på att gå och hyra en film och inhandla lite goda nötter för att sitta här och mysa i tystnaden. Men det har jag såklart inte ork till.
Därför vill jag flytta. Jag har redan nu intalat mig själv hur lycklig jag kommer bli och hur mycket jag kommer orka att göra i nya lägenheten. Det är dock sorgligt att vänta på den dagen då jag inser att jag bara lurade mig själv.
Julia says
Jag är trött idag. Orkar inte tänka så mycket heller, vilket är ganska ovanligt för min del. Eller jo lite, men inte på viktiga saker. Jag borde nog ta och planera mitt tänkande lite bättre, istället för att sprida ut det över många dagar. Skulle det inte vara mycket bättre att tänka en hel dag, än att göra pannkaka av tusentals andra dagar?
Jag vill flytta och glömma lite om hur jag mår.
Jag vil flytta och komma ihåg hur bra jag har det.
Jag vill flytta och komma ihåg allt som jag upplevt.
Jag vill flytta och glömma allt det jag saknar.
Men framförallt vill jag flytta och börja om (?).
Jag är glad för att mina vänner är bra.
Jag är arg på min mamma, för att hon inte förstår.
SHIT, vilken tonårsklyscha.
Nu skulle jag vilja skriva att jag ska krypa ner i soffan med en filt och en kopp te och mysa framför en bra film, men sån är inte jag. Jag dricker inte te, jag har inte ro till att titta på en hel film och i det här huset kommer stressen i första hand. Jag är väldigt, väldigt avundsjuk på människor som tycker om te. Jag tror bestämt att det är dags för mig att ta mig i kragen , gå ut genom våran trasiga vitmålade dörr, sätta mig på cykeln och rulla iväg till Coop för att köpa lite te.
Men det orkar jag verkligen inte. Och framförallt har jag inte tid till nya vanor och nya måsten.
Istället för en kopp te framför en mysig film skriver jag sanningen; nu ska jag stänga av datorn för att jag inte orkar ta upp sladden och ladda batteriet, sen hämta ett glas vatten och sätta mig framför tv:n med min blonda, tjuriga mamma och hennes fula pojkvän från göteborg som ser ut exakt som Shrek, förutom den där grönheten då, och kolla på en film jag inte bryr mig ett dugg om.
Så.
Hejdå, brukar man säga.
vem sa att lika skulle vara bra ?
Den som sover
under samma stjärnor och
tänker på samma språk
behöver inte alltid
vara en vän.
Den som sover under andra himlar
den som tänker på annat
kan så enkelt bära
ditt hjärta i din hand.
Att förstå någon
är inte samma
som att älska
och ta hand om.
Den som sover under andra himlar
och tänker på ett annat språk
har något att dela med sig av.
människor är konstiga och ganska underbara
En häpnadsväckande sak är att jag just nu saknar min syster. Förlåt för att jag inte hälsar på oftare än jag gör! Var nämligen där idag med mamma, efter vår härliga lunch och lilla pratstund på Åhlens cafét.
En annan häpnadsväckande sak är att imorgon ska jag och pappa (kan ni tänka er?!) umgås lite. Vi tänkte kolla på hockeyn i Jönköping. Jag är nervös. En del kanske tycker det låter konstigt att vara nervös över att bara träffa sin pappa. Men det är inte bara för mig. Jag tänker redan nu på vad jag ska säga och inte säga. Men nog om det, hoppas han är på bra humör anyway.
Nu tänkte jag sova en stund och sen vakna för ytterligare en jobbig tisdag.
Och sen radera det här tråkiga inlägget om ingenting alls?
bra människor är bra att ha
Kvällen igår var bäst och att gå i den klassen skulle vara något av det bästa som skulle kunna hända mig känns det som nu. Ja, såhär var det. Filip och jag är ganska mycket wannabe-esteter så vi var (typ) välkomna till deras klassfest. Och det var bra, bra, bra. Puss på er !
Varför är samhällare så dåligt perfekta bara för att de går just samhäll? Och varför är esteter så lyckliga bara för att dom är esteter? Jo, man blir som man umgås. I samhäll då förväntas man vara smart, pluggis och ha världens snyggaste kläder på sig. I estet förväntas man vara sig själv.
Puss på min mamma som skickade ett sms till mig nu!
"Godmorgon lilla gumman! :) Hoppas du hadekul igår. Tänker på dig hela tiden. Ringer sen. Puss och kram"
Det bor en fågel i mitt hus (?!)
Ett litet tillägg ; DET ÄR EN LÄSKIG FÅGEL I MITT HUS JUST NU ! Jag är verkligen jätterädd och vågar inte gå ut ut mitt rum. Den bara flyger omkring och har sig. Man kan ju undra hur den har kommit in hit?! Så här mycket har jag aldrig längtat efter flytten. Jag tror med all säkerhet att några dödsfåglar inte kommer skrämma livet ur mig i nya lägenheten.
HJÄLP MIG NÅGON, hahah.
Gud, hur patetiskt låter inte det här?!
Det här fick jag för att jag klagade om att det aldrig händer något.
Uppdate! Efter att jag varit på rummet en väldigt lång tid, tog jag på mig fetis jacka, fetis mössa, fetis vantar och gick till tvrummet för att hitta fågeln. Men var den där?! Nej.
Ah, nej. Nu hör jag nåt...övervåningen? Drama, drama. Det här krävs mod.
Kära dagbok..
Jag är lycklig, trots att mina jag-har-ingenting-att-göra-dagar ökar med ett raskt tempo. Snart flyttar vi och jag ser framemot det som en idiot, kan jag lova. Jag och Angelica blir grannar, helt seriöst perfekt ! Och jag njuter av bara tanken av mig själva sittandes blogga i mitt finfina rum i källaren. grrr!
Nu ska jag bädda ner mig i soffan med mina goda shake; ja, det är riktig näring. En bra film skulle inte vara helt fel, men jag får väl nöja mig med Fullpott och Våra bästa år.
When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse
Jag kanske hittar det jag söker vid regnbågens slut .
Det där kanske kommer med tiden, eller kanske när man rent ut sagt slutat försöka. Men Gud, om du har någon påverkan i det där skulle jag vilja bli igenkänd som hon som har världens bästa kondition. HAHA! Okej, om det någon gång skulle hända, skulle jag nog vara tvungen själv att bidra med något. Typ träning? Vilket jag förövrigt älskar. Känslan slår allt.
Jag älskar att sova och jag älskar gullig hårväxt på öronen
Den här veckan har med all min förvåning, gått väldigt fort. Och idag, somnade jag framför tv:n efter allt pluggande varje kväll. I och för sig kan jag erkänna att det inte har varit så mycket studerande, men jag har varit oerhört slut i kroppen och i huvudet också för den delen. Så nu behövdes verkligen lite sömn. Dock missade jag boxningen, men får ta och hårdträna i helgen.
För övrigt, så är det ganska kaos och kalabalik (mitt favoritord här i världen) här hemma hos vi-ska-flytta-om-två-veckor-och-samma-dag-som-vi-får-lägenheten-ska-brorsan-och-matilda-flytta-in-i-vårat-hus-familjen. Mitt rum ska vara tomt om en vecka, så för mig blir det soffan som väntar. Det är lugnt för min del. Jag älskar att somna till Paradise Hotel och vakna till Glamour eller TV-shop. En bra start för dagen! (börja din dag med actimel)
Grrr och morr på det ?!
Ja, lite faktiskt.
Jag blir lycklig av att känna smärtan i hela kroppen
glöm det jag skrivit
.. mitt liv börjar ta form !
(smalare form, med allt vad det innebär)
julia_älskar_boxning_92
Och till alla som håller på att välja linje till gymnasiet nu ;
GÅ ESTET & VAR LYCKLIG !
Gör inte samma misstag som jag, och gå något
som bara känns bra och säkert.
det lyckliga finns där
Idag till exempel, då blev jag lycklig för att Maja är fett med bra.
Vi simmade och tänkte äta bra mat, men det slutade med en kebabrulle och en pizza och lite läkerol på det.
Och så blev jag lycklig när Ludvig ringde. Och när jag träffade Lina, Lukas och Wilda.
Och när min klass är så bra, för att alla vill vara lyckliga esteter.
Julia, haka inte upp dig på vad andra gör.
a n d d o n ' t l e t t h e b e d b u g s b i t e y o u !
jag vet inte
Jo, telefonen ringde. Dolt nummer, hmm. Det brukar oftast vara pappa som säger hej i andra änden. Men nej, inte idag.
-Hej
-Hej, det är jag.
-Men hej ! (jag vet inte hur man ska säga hej, när man egentligen bara vill lägga på)
Onödigt prat, om onödiga saker som jag bara mår dåligt av att veta.
Jag kan inte vara lycklig för din skull, jag kände igen mig så väl i dina ord.
Är jag en dålig människa för det?
Nu vill jag flytta, dränka mina sorger i något annat än tystnad.
Organisera mitt liv med raka linjer och ett städat hus.
Dra ner på maten, jag vill ju inte vara den jag är idag.
Färga mitt hår och träna extra hårt.
Jag ville bara lägga på, men hur säger man det till någon, när man inte ens kan förklara varför?
Jag ville skrika och säga: Jag vet, jag vet allt om hur det är ! Det har varit mitt.
Jag kan inte vara glad för din skull.
Är jag inte värd att leva då?
Det är ju så tomt.
Är så arg på allt för att jag inte hittar det som är jag.
Är så ledsen på mig själv, när jag inte är förstående och förlåtande.
Nu går jag ut och tänker på det här en stund.
Älta tills jag är så nere att jag inte orkar mer.
(ytterligare en anlednig till att slippa se det bra)
Hon bestämmer allt över mig
Vad finns det att säga, när jag inte ens vet själv vad som händer med mig ? Vem är jag ? Är jag fortfarande den personen jag var i åttan, för två år sedan. Den människan som faktiskt var lycklig men inte förstod det. Är det så nu med? Är jag lycklig? Det kanske jag är. Hur ska jag inse det när jag inte ens vill vara någon som ser något bra i allt?
Jag vill bara springa bort från mig själv. Jag vill fly från min kropp, mina tankar och den Julia som alla tror att jag är. Jag vill fly från alla problem som har med maten att göra. Jag har inte kontroll över vad jag äter längre. Med det vill jag ha sagt; jag har inte kontroll över mitt liv. Det var det enda jag kunde kontrollera och nu har jag inte ens det som en säker räddningslina när något går fel. Det finns inte längre inom mitt område, det är Julia som bestämmer nu. Inte jag.
Jag måste ha kontroll över allt. Över allt som har med mig att göra och över allt som inte har med mig att göra. Att ha kontrollen är väl ändå så mycket lättare än att analysera varför jag har blivit sån? Då, i åttan, tänkte jag mycket på det. Nu, orkar jag inte. Jag bara gör det jag känner att jag måste, ta makten och behålla den för mig själv. Hon som har makten över mig själv bestämmer när jag får äta, vad jag får äta och hur mycket jag får äta.
Vem är Julia och vem är jag ? Ibland känns det som om det är två helt olika personligheter. Jag vet så väl vad som är rätt, och jag vet så väl vad som är fel. Jag vill bara inte ta tag i det. Och om jag skulle berätta för dig, mamma. Då skulle jag vara helt naken framför sanningen. Jag vill inte be dig om hjälp. Jag vill inte höra vad du har att säga, när du har så rätt. Och jag så fel. Kontrollen skulle blåsas bort och jag skulle ramla.
en tanke såhär på morgonkvisten, som föresten är ett förtjusande ord
fast på mitt egna lilla sätt "
pippi hoppar aldrig för högt
(det är ingen idé att leta efter något i texten som har med rubriken att göra, jag bara hatar rubriker och kom inte på något annat än denna finurliga mening)
Okej,eftersom de senaste dagarna bestått av massa tjat och tråkigheter tänkte jag berätta om något bra. Det är bara det att jag kommer inte på något som är värt att berätta.
Det vore kanske kul för er att veta att min kroppsfettprocent har gått ner 2% sen förra veckan? Inte det? Okej. Men det här då, en riktigt smaskig nyhet; jag köpte tandskyddet till boxningen idag. Jag fick välja mellan gult och svart. Det var ett svårt beslut att ta, men till slut kom jag fram till att svart såg bäst ut. Det ser inte så fräscht ut att ha gult liksom? För jag är ju faktiskt en flitig tandborstare, två gånger om dagen. Om man har ett svart skydd, kan man ju alltid skylla på att någon slagit ut tänderna, så det är bara ett enda stort fett hål. Och det är ju inte heller helt fel att säga att man har ett svart skydd. Folk skulle ju tro att jag hade en fet, biffig neger (ursälta, färgad) som vaktade mig 24/7.
Nej.
Nu vet jag ( jag vet väldigt mycket i det här skedet av livet på grund av samhällskunskapen i skolan; media och kommunikation) ! Jag vet exakt vad ni vill höra om. Det ska vara hemskt, ja, rent av brutalt men också inslag av en gnutta känsla. Okej, här kommer det...
...eller nej, det finns inget som är brutalt i mitt liv om man bortser från min humor (som vissa inte ser som humor). Vi tar något känsligt och tårframkallande.
FAN! Nu kom jag tillbaka till ruta ett. Det var ju detta jag skulle låta er slippa.
Vad kan vi dra för slutsats av det här? Jag har inget kul att berätta? Nej, jag orkar bara inte gräva så djupt. Varför är det lättare att koncentrera sig på the negative istället för the positive things ?
Antingen har jag koncentrationsvårigheter eller så är jag bara allmänt borta som inte kan leta fram lite lyckliga saker i min vardag.
"Careful where you stand, my love
Careful where you lay your head .
It's true, we're always looking out for one another"
Där hade vi något som är bra, men det vill jag inte gå in närmre på.
Nu ska jag sova och jag ska sova gott, sött, länge och allt BRA som finns med att sova.
en rubrik ska få läsaren att bli intresserad, men jag tycker ni kan läsa ändå (?)
Efteråt måste jag tvätta av dom.
En sak jag kom att tänka på var att den översta leran, försvinner lätt.
Men en del repor sitter kvar. En del stenar sitter kvar och skaver.
Och ibland när jag kollar på de märken som inte vill försvinna,
de stenar som hindrar mig från att göra så mycket,
blir jag påmind om att en del upplevelser fastnar.
Fastnar på näthinnan och fastnar i den jag är.
Betyder det något?
Minns vi det som vi är menade att minnas?
Tänk om vi minns fel, och livet tar in på en stig
som inte alls har med våra märken som inte vill försvinna
att göra.
Kan man göra fel?
Eller är det också meningen?
jag vill alltid leva så nära livet
Allt är för jävligt.
Springer lite fortare. Hör alla fötter landa på golvet i takt.
Tror dom att jag tycker det är jobbigt?
Jag håller minen.
-MAXIMERA !
Jag hatar livet.
-FORT !
Varför jag?
-VISA VEM NI ÄR!
Åt helvete med allt.
-Kom in i takten...1..2..3..4.. MAX !
Ren smärta.
Dör lite för varje sekund.
Mer levande för varje sekund.
Så nära livet.
Så levande.
Rösten skriker i bakgrunden.
Huvudet dåsar.
Jag orkar inte.
-VISA VEM NI ÄR!
Jag är ful, fet och äcklig.
-Ta fram den ni verkligen är !
Jag hatar er.
Lever så nära känslorna.
Så nära, att dom inte känns.
Känner inte, hör inte.
Fötterna som landar i takt.
Flåset som ekar i en röra.
Vi glömmer allt.
Vi är här.
-Vem är du ?
Jag är den som vill.
Förstår du känslan?
They said it changes when the sun goes down
Jag har kommit på en sak. Som jag skrev till en vän för någon dag sen.
" Ibland kanske man inte ser att någon annan ser en"
Det kan nog vara ganska sant. De flesta av oss är så upptagna av att leta,
att vi inte ser det som finns rakt framför oss.
Man vill så gärna bli älskad av någon.
Det räcker inte med mamma, pappa och mormor.
Nej, det ska vara någon som älskar en för hur man ser ut.
För det är ju utseendet som spelar den största rollen.
Eller ?
Det verkar lättast att se det på det sättet.
Det blir nog till en vana för många.
"Om man bryr sig tillräckligt om hur man pratar, går och klär sig, då kanske, men bara kanske, accepterar dom mig"
När man, i all den här stressen och granskningen, är så upptagen med sig själv missar man vem som egentligen ser en. Man går miste om någon som ser rakt igenom allt man gör och säger. Man förlorar någon som känner sig själv bättre än man själv gör.
För min del, är det okej. Jag har aldrig bett om något annat, än en fin lugg.
vi ska fortfarande dö när livet vill
Inget är vårt för evigt. Inte så konstigt,
eftersom för evigt inte existerar för en enskild individ.
För evigt finns för världen. Kanske ?
Det är egentligen mer än vad jag vill veta...tro.
Så lova inte att allt blir bra,
försäkra mig om att livet sakta försvinner ur vårt grepp.
Jag har aldrig sagt att sanningen är vacker.
Önska något, och göm det i ditt hjärta.
Det var tyst, förutom de få gånger det bara var vi. Då var vi lyckliga, vi tre. Vår lilla familj. Din sjukdom, gjorde det värre med tiden. Men jag förstod, mamma. Jag accepterade dig och vårt liv. Hur skulle jag kunna förstå att inte alla hade det så?
Åratal satt jag i trappen, ibland tredje trappsteget. Ibland ännu längre ner, för att höra vad ni bråkade om. Jag hör allt. Det har jag lärt mig. Jag hör allt och mycket mer. Det blir så mycket mer, när man förställer sig mer än det man hör. Jag har hört vår blåa dörr slängas igen. Bildörren öppnats, stängd igen.
"Vad fan håller du på med, ska du lämna Julia och Filip igen, som du gjorde med Lina och Ludvig?" Den blåa dörren öppnas igen. "Ta på er jackorna, här går det fan inte ens att andas".
Så små händelser, kan förändra ett litet barn så mycket. Nu förstår jag varför jag är som jag är idag. Men jag kan inte skylla på det längre. Jag vet varför.Och nu då? Det är nu jag måste börja göra motsatsen till vad jag gjort innan. Förtränga mina sjuka tankar.
"Om du gör vad du alltid gjort, kommer du få samma resultat som du alltid fått"
Pappa, du sa till mig för ett tag sen, något som är så sorgligt.
" Julia. för i helvete. Skulle du hellre vilja ha en fjantig pappa som lekte med er hela tiden, var hemma och lagade mat än någon som arbetade för att ni skulle klara er i resten av ert liv? Man gör sina val, och nu när du ska till USA, hur skulle det vara med ett Nej på grund av att pengarna inte fanns där?"
Jag stod framför dig. Ville så gärna få fram de där orden, som jag gömt i hela mitt liv. Jag har aldrig frågat dig om pengar pappa, aldrig. Vet du varför? Jag vill att du ska se mig som ordentlig. Jag vill att du ska tycka om mig mer än du visar just nu. Jag äter aldrig onyttig mat när du är i närheten. Vet du varför? Jag vill att du ska ska vara stolt över mig, jag vill att du ska stå inför vem som helst och säga;
"Här är Julia min dotter, äter inte godis, bröd, smör, ost, fil, youghurt, chips, knäckebröd, majonäs, ketchup, kakor, bullar, snabbmakaroner, bara lättkeso, makrill och bananer. Hon tränar boxning hos Simen. Hon tränar varje dag. Använder aldrig moppen jag köpte till henne, hon cyklar. Och jobbar ihop sina egna pengar. Bantat sen hon var 10. "
Men vem skulle säga så, och vem skulle vilja att någon sa så om en. Jag, kanske den enda. Jag vill ju lyckas. Älska mig. DET ÄR NÅGOT SOM ÄR SJUKT.
Och nu tänker du, shit släpp det gamla och lev nu. Det gör jag ibland, ibland inte. Och om det är något jag inte skulle vilja vara utan, är det min erfarenhet jag fått utav det här. Jag kan göra så mycket av det jag vet. Men ibland, hatar jag att att jag aldrig var en liten flicka på fem som slapp oroa sig över att gömma mammas ölburkar eller hur lillebror mådde.
är sanning något man kan älska för dess egen skull, eller måste den stå för något man tror på?
Ja, det är ett nöje att krossa, förstöra och förlöjliga andra människor.
Och med det sagt vill jag bara säga; jag hatar att allt bra ska försvinna och
jag hatar att allt bra hatar mig.
Jag vill ha något som är mitt.
Men helst vill jag ha något som är bra.
För just nu känner jag mig så svag,
jag skulle hellre sova och drömma att
verkligheten var en dröm.
Och nej, du har rätt, jag uppskattar ingenting just nu.
Det krävs så mycket energi till att bara försöka se det fina.
Just nu, idag, känner jag mig hemma.
Eller jag känner mig kanske mer som vanligt.
Trygg i min olycka ?
Jag har hittat hem, till mitt gamla jag.