They said it changes when the sun goes down
Jag har kommit på en sak. Som jag skrev till en vän för någon dag sen.
" Ibland kanske man inte ser att någon annan ser en"
Det kan nog vara ganska sant. De flesta av oss är så upptagna av att leta,
att vi inte ser det som finns rakt framför oss.
Man vill så gärna bli älskad av någon.
Det räcker inte med mamma, pappa och mormor.
Nej, det ska vara någon som älskar en för hur man ser ut.
För det är ju utseendet som spelar den största rollen.
Eller ?
Det verkar lättast att se det på det sättet.
Det blir nog till en vana för många.
"Om man bryr sig tillräckligt om hur man pratar, går och klär sig, då kanske, men bara kanske, accepterar dom mig"
När man, i all den här stressen och granskningen, är så upptagen med sig själv missar man vem som egentligen ser en. Man går miste om någon som ser rakt igenom allt man gör och säger. Man förlorar någon som känner sig själv bättre än man själv gör.
För min del, är det okej. Jag har aldrig bett om något annat, än en fin lugg.
Jag spyr av vetskapen om att du har rätt. Rättare än jag