Han är den enda som kan trycka ner mig och att jag helt och fullt accepterar det,
för han har ju alltid rätt. Min pappa vet hur han ska göra.

Jag är ingenting och kommer aldrig bli det, för han tar all plats.
Han gör mig så ledsen.

Varför fick inte jag en sån pappa som spelar fotboll med sina barn
och uppmuntrar dom att dom är bra som dom är?

Jag saknar dig ibland. Det är tomt att veta att du inte alltid är med mig. Dagen jag fick vetskap om att du existerade kan bara beskrivas med ett ord; KAOS. Dagen efter beskrivs bäst med att berätta vilken ofantligt stor overklighetskänslasom infann sig i mig. Jag valde bort dig för att jag skulle kunna välja mig själv. Trots det kommer jag aldrig upphöra att älska dig. Ibland saknar jag dig och tänker hur det skulle varit. Hur du och jag skulle ta oss igenom livet. Då tänker jag igen. Och inser att både du och jag har det bra nu.

Men jag saknar dig ibland.

Känns inte lika kul att ha rätt den här gången. Men det var vad jag hade den där gången i vintras när jag skrev alla mina logginlägg här. Jag mådde inte bra, som man ska göra i början av ett förhållande. Jag kände hur jag bröts ner mer och mer, ju mer tid som försvann.

Jag önskar att jag hade lyssnat på mig själv och min magkänsla mer. Men vad gör man inte för att minska ensamheten? Jag vill inte vara ensam.

Nu är jag här. Och jag gör mig så liten som man bara kan bli. Alla andra är bättre än mig, jag kan ingenting. MEN DET KAN JAG JU!

Hur kan man förlora sig själv så hårt och så djupt. Vem är jag nu? Vem vill jag vara? Jag är ensam nu. Ensam. Har ingen att skylla på, ingen som kan säga förlåt och lova att allt blir bra. Ingen som älskar mig, istället för att jag ska acceptera och älska mig själv.

Jag går ner mig själv så mycket och hoppas att någon ska hitta mig på havets botten och rädda mig innan jag drunknar. För jag vill inte drunkna.

Förlåt Julia. Förlåt mig för att jag inte lyssnade på dig och för att jag trodde jag skulle bli så mycket lyckligare med honom. Jag hade fel! Jag skulle bli lycklig med dig Julia. Nu får jag börja om från början med att lära känna dig, jag vet inte vem du är, för någonstans på vägen tappade jag bort dig.

Du var ju jag. Till slut blev jag ingen. Och du var kvar i ett dike någonstans. Jag svek dig.

 Jag ville ju bara vara älskad.

Jag vet inte om jag älskar att ge bort julklappar för att jag glädjer andra,
eller om det är för att jag älskar känslan av att jag har gjort något fint och att jag känner mig älskad.

Jag tycker inte om julen, brukar jag säga. Eller egentligen gör jag det. För jag tror att det varje år ska bli annorlunda. "En riktig jul." Jag längtar till en dag som är som vilken dag som helst. Fast lite tommare.

När jag var liten räknade jag och min lillebror alltid ut hur mycket våra julklappar hade kostat från mamma och pappa. Och, så många tusenlappar har jag aldrig ens fått i lön. Det var alltid någon av oss som blev ledsen och besviken. En av oss fick fler julklappar och en av oss fick lite färre men dyrare. När jag undrade vem mina föräldrar älskade mest, gick jag antingen efter vem som hade fått dyrast presenter eller vem som hade fått flest. Jag kunde aldrig välja vilket jag ville ha, inget var bra nog. Alltid somnade jag gråtandes.

Är det  att vara bortskämd, eller är det bara osäkerhetens yttrande?

I år ska jag försöka vara tacksam, för jag tävlar inte mot någon i min familj. (Trots det ska alltid jag ge alla de finaste julklapparna, och de dyraste, för att visa hur mycket JAG bryr mig.)

Julen handlar inte om kärlek och glädje, den handlar om bekräftelse. För mig. 

 

Bra liv, bra vänner.
Kom hem snart igen,  
Hanna Backestam och Jennifer Whittam !

Spegeln, ja där är tydligen jag. 
Det är vad alla säger till mig i alla fall.
Jag har inte lärt känna henne än.

Idag äcklade hon mig.
Och nu slår jag henne blodig.
Blodet symboliserar den smärta jag känner när jag ser hennes ansiktsdrag.

Jag mår nog inte så bra idag....

Alla vill bli lyckliga. Jag vill bli lycklig. Men det är ytterst få av oss som vet vad lycka är. Vad ordet lycklig menas enligt sig själv. När man vet det och verkligen har en klar bild av sin egna lycka, det är då man ska börja leva "som om" livet vore så.

Livet handlar bara om rollspel - det behöver inte vara dåligt - det kallas att man lurar hjärnan. Jag ha en bild av lyckan som spontanitet och idag gick jag tre steg framåt till att vara den lyckliga versionen av mig själv. Jag har gjort tre saker som jag aldrig skulle vågat göra för cirka ett år sedan. Jag låtsades att jag var spontan och säker, och till slut kände jag mig som det. Jävligt stolt över mig själv!



Nu trotsade jag ännu en rädsla med en bild på mig - idag är en bra dag

Man kan skratta med en vän, man kan prata, man kan bråka, man kan träna, man kan dansa, man kan sjunga, man kan laga mat, man kan ta en promenad, man kan gråta, man kan tjata, man kanvara.

Man kan vara den man tror man är, sig själv. Och så kan man vara någon annan. Eller någon annan, men sig själv ändå. Allt detta kan man vara eller göra med en vän.

Jag har inte en vän som jag kan göra allt det här med. Man har olika vänner för olika saker. Det kan låta skumt, men om de flesta tänker efter så är det faktiskt så fallet är.  Och gamla vänner behöver inte vara de som känner dig bäst, bara för att "det alltid har varit vi".

Jag har vänner som jag skrattar med, jag har vänner som jag fikar med, jag har vänner jag kan vara helt tyst med. Och det är en trygghet i sig.