jag vet inte
Jo, telefonen ringde. Dolt nummer, hmm. Det brukar oftast vara pappa som säger hej i andra änden. Men nej, inte idag.
-Hej
-Hej, det är jag.
-Men hej ! (jag vet inte hur man ska säga hej, när man egentligen bara vill lägga på)
Onödigt prat, om onödiga saker som jag bara mår dåligt av att veta.
Jag kan inte vara lycklig för din skull, jag kände igen mig så väl i dina ord.
Är jag en dålig människa för det?
Nu vill jag flytta, dränka mina sorger i något annat än tystnad.
Organisera mitt liv med raka linjer och ett städat hus.
Dra ner på maten, jag vill ju inte vara den jag är idag.
Färga mitt hår och träna extra hårt.
Jag ville bara lägga på, men hur säger man det till någon, när man inte ens kan förklara varför?
Jag ville skrika och säga: Jag vet, jag vet allt om hur det är ! Det har varit mitt.
Jag kan inte vara glad för din skull.
Är jag inte värd att leva då?
Det är ju så tomt.
Är så arg på allt för att jag inte hittar det som är jag.
Är så ledsen på mig själv, när jag inte är förstående och förlåtande.
Nu går jag ut och tänker på det här en stund.
Älta tills jag är så nere att jag inte orkar mer.
(ytterligare en anlednig till att slippa se det bra)
Det är helt sjukt svårt att vara glad för andras skull medan det är lätt att tycka synd om andra. Man tänker OH YES, jag har det iaf bättre än henne. Jag är ond, du är ond. Jävla människor