Eheheheh, livet var tröttsamt i morse.
Nio minuter på snooze kändes som en.

Men nu känner jag livsglädjen.
Ingen svenska, IDROTT, ingen naturkunskap, ingen datakunskap.
Alltså, ingen idrott.

Idag får jag min magiska bli-smal-kur.
Jag tror allt blir perfekt då,

men imorgon märker jag att jag hade fel.

EHEHEHE, skitsamma.

HÄJDO

Okej, inlägget tillägnas min familj. Ja, just precis. Den familj som jag alltid har tyckt varit den sjukaste familjen på denna jord. Varje gång blir min mamma lika ledsen. Men vad ska jag säga då, ljuga och säga att det är bra. Kanske. Men det är jobbigt, för mig som alltid vill skylla på saker och ting (dåligt personlighetsdrag jag har).

Vi är minst sagt krångliga och i vissa fall vet man knappt om man ens är släkt. De flesta är skilda, har barn med någon där och någon här. Vi snackar skit om varandra. För vissa har det blivit en hobby att snacka skit om min och filips pappa på julafton. Så, nu vet ni varför jag hatar julafton. Vi får höra hur jävla rika vi är och att det är så jävla synd om de andra, för att Leif (min pappa) bara bryr sig om Filip och mig.

Men ändå, håller jag för det mesta med dom. Pappa är speciell och min mamma är speciell. Å andra sidan är det jobbigt att hör vilken jävla idot min pappa är. Han är ju ändå min pappa, eller hur?

Innan mamma och pappa fick mig och Filip fick mamma två barn med Urban; Lina först, sen Ludvig. Jag har alltid velat ha större syskon, men aldrig riktigt känt att jag haft det. Det är först nu att jag ser möjligheterna att bli en sådan familj som älskar varandra och bryr sig om varandra, istället för att snacka skit.

Det är så mycket ilska mot alla. Lina och Ludvig tycker att mamma aldrig har brytt sig. Filip är bara tyst och verkar inte bry sig. Jag tycker bara synd om min lillebror och storebror, för att dom är de tysta och dom verkar aldrig säga vad de vill säga. Pappa har något emot Lina och Ludvig. Men det är något som går i vågor. Man vet aldrig riktigt när han gillar och inte gillar dom. Mamma vill bara "hitta sig själv". Jag har problem med maten, och det är något som alltid har stört alla.

Så, det här är en bråkdel av oss. Och ändå har jag insett, att det faktiskt kan bli bra. Visst jag har alltid varit rädd för Lina, för vad hon tycker. Men inte nu, hon är ju min syster. Hon ska ha sitt andra barn om ungefär 9 veckor. Och det är så mysigt att se. Ludvig och hans sambo Matilda, har köpt vårat gamla hus och gjort i ordning det till så som jag ville ha det. Matilda ska ha en bebis den andra juli. Jag umgås aldrig med mina syskon, för att jag aldrig vågat. Men nu känns det som att det kan bli bra. Vi behöver inte vara allihopa. Det behöver bara vara vi syskon.

Anledningen till att jag skriver det här, är att idag gick jag, mamma och Magnus hem till Lina, Lukas & Wilda. Det är mysigt, för på något sätt kanske vi hör ihop ändå. Jag är nog inte så ensam som jag har tyckt. Efter det, åkte jag ensam till Ludvig och Matilda, där Lina och Lukas också var. Det var inget speciellt, men det var så otroligt skönt att kännas som syskon. Ludde sa att det är så tråkigt att han aldrig träffar mig och Filip bara för att mamma och han har en del problem. Ni förstår inte hur sjukt lycklig jag blev?! Jag har en bror, och han vill träffa mig. Matilda säger alltid att jag får komma hem till dom när jag vill och hur ofta jag vill.

Jag förstår nu, att man är inte ensam. Jag har världens bästa syskon och det är nu jag har insett det. Det enda jag längtar efter nu är att Filip blir liten igen, Lina får sin bebis, Matilda får sin bebis och jag slutar att tycka illa om mig själv.

Och jag skriver några rader till Lovisa, för hon förtjänar inte detta just nu. Lovisa, någon annan ska aldrig vara centrum i ditt liv, det är du som ska vara. Lita på någon kan du göra, men kom ihåg att du är det viktigaste. För om det inte går bra, har du i alla fall dig själv kvar. Jag älskar dig !

Hej, jag är trött och saknar mina vänner.
De flesta har flyttat, men en del är kvar.
Och ändå känns det tomt.

Idag är det söndag.
Jag gör aldrig något åt mina söndagar.
Jag borde ta tag i mitt liv och skapa lite söndagstraditioner.
De som redan finns är att sitta vid datorn och må dåligt,
kolla på One Tree Hill och vara avundsjuk,
och inte göra något vettigt.
Det ska ändras, men inte idag.
Det orkar jag verkligen inte.

Mañana,mañana.
Jag har brist på låtar, så jag sitter här i min tystnad och har det...tyst.
Jag orkar inte bry mig om att hitta nått nytt. Förslag?
Jag har slutat bry mig om det mesta och det är sjukt otäckt.
Jag vill bli som jag var innan.
Kontrollerande.

Och, jag saknar lägenheten för mycket.
Det är bara så sorgligt.
Jennifer, Hanna, Angelica, Ellen.
Jag vill ha det så igen, det var det lyckligaste jag varit med om.

Eller så vill jag bo i Asby
och vara sjukt jävla äckligt lycklig
med alla mina vänner.

jag vill bara sova, och slippa idag.
och så vill jag bara vara vaken hela natten, för att slippa imorgon.
eller mig själv.

vart försvann livet?
och vart försvann den julia som såg allt som något positivt?
kanske någonstans på vägen till perfektion.
som jag aldrig nådde, eller kommer att nå.

HAHAHAHAAHAH, åh gud skärp dig.
jag ska, någon annan dag.

Hej Maja!
Det var på tiden att att vi skulle haja.
Det här med rim, är inget tvång.
Det är mer som en skön sång.
Om vi tänker oss refrängen,
oss sjungandes på ängen.
Skulle det inte vara bra?
Nästan som i USA.
Fast där dom vita tänder har,
och kommer inte ens ner i ett badkar.
Kanske inte helt smärtfritt,
men det är i alla fall ditt-mitt.
"Nästan bästa polare"
Fast med alkohol snäppet coolare.
Nej, jag bara skämta.
Nu ska du pappret hämta,
och skriva mig ett rim,
ta fram lite lim
och posta det till din:
BÄSTA VÄN.

Hej!

Tänka sig, jag har överlevt ytterligare än skoldag
som visade sig att inte vara så hemsk ändå.
Man ska vara lycklig! Det är hemligheten med livet.

Jag saknar något, men jag vet inte vad.
Allt är faktiskt bra, allt jag kanske behöver är en semla
utan några onyttigheter i?

Nej, jag tror jag behöver umgås mer med vänner.
Ses mer ofta, göra saker.
För nu är det sjukt hur lite det blir av.

Eller så behöver jag lite bra musik
och en stund utan att mina
tankar är i allt pluggande.

Å andra sidan,
kanske jag inte behöver något alls.
Jag är bara rastlös.

Hejdå.

Mamma, tack för våra kvällar.
För att vi skrattar som innan.
Åt allt det som ingen annan förstår.
Jag är hemma nu, med dig. ♥

Jodå, jag skriver lite idag med. Men bara för att övertyga alla (typ maja) som läser att jag är lycklig ganska ofta med. Som idag började skolan och påväg dit frös jag jättemycket, min lugg blev inte alls bra, jag somnade nästan innan historia lektionen. Men trots detta blev det en bra dag, och halva dagen har ju inte ens gått än?! (här skulle jag vilja ha en glad gubbe, men jag tycker det är så fult på bloggar, så oseriöst, så därför skriver jag bara att det skulle passa in med en glad gubbe här).

Jag har nästan saknat min fina klass lite, hihi. Och det är inte så hemskt att börja skolan. (Jo, det tycker jag..men varför ska jag klaga över det? Jag måste ju faktiskt ändra mitt so to speak tänk om något ska hända in the reality. Yeee, right?)

Ikväll blir det Asbybacken med nära och kära, alltså Hanna. Och några från klassen ?! Lisa du är väl på? Min sötmamma skjutsar ut och stannar hela låååånga kvällen till nine o'clock för att se till våra behov, eh .

Nu ska jag avslöja den riktiga anledningen till att jag är lycklig fast att jag inte vet det idag. Jag tränade igår. Och det var så längesen (fyra veckor sen) att jag nästan hade glömt hur underbart det är.

Nej, nu blir det One Tree Hill (istället för att plugga på svenskan) och äta lite frukt.
HÄJDO !

P.S. Det blev mycket parenteser idag, men det är nog bara för att det är så mycket underförstådda meningar i mitt liv. D.S.

P.S once again. Det här var första gången på år och dar som jag skrev ps. D.S.