Det var så längesen nu. Men lukten kommer jag fortfarande ihåg. Och din stickade tröja. Och hur du log menande mot mitt håll; det kommer ordna sig Julia. Jag hade varit en del av ditt liv i fem år, och  redan på den tiden hade jag lärt mig att din menande leenden betydde inte mer än snabbfullkornsmakaroner utan örtsalt (alltså, ingenting). Jag förstod att om vi skulle klara det här, var jag tvungen att gömma min önskan och se till dina behov. Jag ville ju bara att vi skulle bli älskade av honom. Ja, pappa menar jag. För om vi hann hem i tid och hästarna hann få sitt hö, då var kvällen räddad.

Det var tyst, förutom de få gånger det bara var vi. Då var vi lyckliga, vi tre. Vår lilla familj. Din sjukdom, gjorde det värre med tiden. Men jag förstod, mamma. Jag accepterade dig och vårt liv. Hur skulle jag kunna förstå att inte alla hade det så?

Åratal satt jag i trappen, ibland tredje trappsteget. Ibland ännu längre ner, för att höra vad ni bråkade om. Jag hör allt. Det har jag lärt mig. Jag hör allt och mycket mer. Det blir så mycket mer, när man förställer sig mer än det man hör. Jag har hört vår blåa dörr slängas igen. Bildörren öppnats, stängd igen.


"Vad fan håller du på med, ska du lämna Julia och Filip igen, som du gjorde med Lina och Ludvig?" Den blåa dörren öppnas igen. "Ta på er jackorna, här går det fan inte ens att andas".

Så små händelser, kan förändra ett litet barn så mycket. Nu förstår jag varför jag är som jag är idag. Men jag kan inte skylla på det längre. Jag vet varför.Och nu då? Det är nu jag måste börja göra motsatsen till vad jag gjort innan. Förtränga mina sjuka tankar.

"Om du gör vad du alltid gjort, kommer du få samma resultat som du alltid fått"


Pappa, du sa till mig för ett tag sen, något som är så sorgligt.

" Julia. för i helvete. Skulle du hellre vilja ha en fjantig pappa som lekte med er hela tiden, var hemma och lagade mat än någon som arbetade för att ni skulle klara er i resten av ert liv? Man gör sina val, och nu när du ska till USA, hur skulle det vara med ett Nej på grund av att pengarna inte fanns där?"


Jag stod framför dig. Ville så gärna få fram de där orden, som jag gömt i hela mitt liv. Jag har aldrig frågat dig om pengar pappa, aldrig. Vet du varför? Jag vill att du ska se mig som ordentlig. Jag vill att du ska tycka om mig mer än du visar just nu. Jag äter aldrig onyttig mat när du är i närheten. Vet du varför? Jag vill att du ska ska vara stolt över mig, jag vill att du ska stå inför vem som helst och säga;

"Här är Julia min dotter,  äter inte godis, bröd, smör, ost, fil, youghurt, chips, knäckebröd, majonäs, ketchup, kakor, bullar, snabbmakaroner, bara lättkeso, makrill och bananer.  Hon tränar boxning hos Simen. Hon tränar varje dag. Använder aldrig moppen jag köpte till henne, hon cyklar. Och jobbar ihop sina egna pengar. Bantat sen hon var 10. "

Men vem skulle säga så, och vem skulle vilja att någon sa så om en. Jag, kanske den enda. Jag vill ju lyckas. Älska mig. DET ÄR NÅGOT SOM ÄR SJUKT.

Och nu tänker du, shit släpp det gamla och lev nu. Det gör jag ibland, ibland inte. Och om det är något jag inte skulle vilja vara utan, är det min erfarenhet jag fått utav det här. Jag kan göra så mycket av det jag vet. Men ibland, hatar jag att att jag aldrig var en liten flicka på fem som slapp oroa sig över att gömma mammas ölburkar eller hur lillebror mådde.