Känns inte lika kul att ha rätt den här gången. Men det var vad jag hade den där gången i vintras när jag skrev alla mina logginlägg här. Jag mådde inte bra, som man ska göra i början av ett förhållande. Jag kände hur jag bröts ner mer och mer, ju mer tid som försvann.

Jag önskar att jag hade lyssnat på mig själv och min magkänsla mer. Men vad gör man inte för att minska ensamheten? Jag vill inte vara ensam.

Nu är jag här. Och jag gör mig så liten som man bara kan bli. Alla andra är bättre än mig, jag kan ingenting. MEN DET KAN JAG JU!

Hur kan man förlora sig själv så hårt och så djupt. Vem är jag nu? Vem vill jag vara? Jag är ensam nu. Ensam. Har ingen att skylla på, ingen som kan säga förlåt och lova att allt blir bra. Ingen som älskar mig, istället för att jag ska acceptera och älska mig själv.

Jag går ner mig själv så mycket och hoppas att någon ska hitta mig på havets botten och rädda mig innan jag drunknar. För jag vill inte drunkna.

Förlåt Julia. Förlåt mig för att jag inte lyssnade på dig och för att jag trodde jag skulle bli så mycket lyckligare med honom. Jag hade fel! Jag skulle bli lycklig med dig Julia. Nu får jag börja om från början med att lära känna dig, jag vet inte vem du är, för någonstans på vägen tappade jag bort dig.

Du var ju jag. Till slut blev jag ingen. Och du var kvar i ett dike någonstans. Jag svek dig.

 Jag ville ju bara vara älskad.