jag vet inte
Hon sa det med en så bestämt röst. Det fick henne att ta ett par steg bakåt. Hon tänkte i efterhand att de stegen kanske skulle komma att betyda mer än så. Vad hade hänt med deras livslånga vänskap? Ja, den vänskap som sträckte sig ända tillbaka till den tid då deras solbrända barnsben lekfullt sprang omkring i det höga gräset. Då de sprang för att de ville. Enda anledningen till att springa nu, var nog att springa ifrån den mardröm som blivit deras verklighet.
All den tid, som försvunnit. Vad gjorde de då? Tiden emellan då och nu. Ibland ville hon se det som något bra, att tiden försvann så fort och att de för varje gång träffades hade lite mindre att prata om. För människor förändras ju alltid. Har alltid gjort och kommer alltid göra. Det är vad de säger i alla falla. Ja, de andra. Men var det kanske inte bara så att man inte hade lust eller ork att försöka hålla kvar vid lyckan som förenade dom? De hade blivit äldre nu. Äldre och visare. De kanske inte behövde varandra. Det var nog därför hon sa som hon gjorde.
"Vem är du?"
Hon menade inte för alltid, den gången hon sa det till sin kära barndomsvän. Det kanske bara var så att deras band kändes mycket mer speciellt när hon sa de orden. Föralltid. Som barn hade de livet framför sig. De skulle gå igenom allt tillsammans. De skulle vara med om livet tillsammans. Trösta och förstå. Bråka och bli sams. Skratta och gråta. När de träffas nu är det alltid en snabb vinkning på stan med flackande blickar. De vet inte riktigt åt vilket håll de ska titta för att slippa se sorgen och saknaden i de gråa ögonen.
Stegen som hon tog, betydde så mycket mer än ett par muskler som rörde sig bakåt bara för att huvudet sa det. Det var ju ett liv, som blev två liv. Det blev så mycket tyngre. Det kände hon. Det kände hon också.
Det kanske inte är nödvändigt att älta, för de båda vet att det som varit aldrig skulle vara igen. De vet så väl vad som är deras eget bästa. Det är ju hon och ingen annan som har rätt. Det skulle aldrig vara någon idé att försöka lappa ihop sprickan. Stackars de som alltid har rätt.
Hon drömde ännu om de gångerna de sprang för ingenting. Och längtade så efter att få nudda känslan av ingenting igen.
All den tid, som försvunnit. Vad gjorde de då? Tiden emellan då och nu. Ibland ville hon se det som något bra, att tiden försvann så fort och att de för varje gång träffades hade lite mindre att prata om. För människor förändras ju alltid. Har alltid gjort och kommer alltid göra. Det är vad de säger i alla falla. Ja, de andra. Men var det kanske inte bara så att man inte hade lust eller ork att försöka hålla kvar vid lyckan som förenade dom? De hade blivit äldre nu. Äldre och visare. De kanske inte behövde varandra. Det var nog därför hon sa som hon gjorde.
"Vem är du?"
Hon menade inte för alltid, den gången hon sa det till sin kära barndomsvän. Det kanske bara var så att deras band kändes mycket mer speciellt när hon sa de orden. Föralltid. Som barn hade de livet framför sig. De skulle gå igenom allt tillsammans. De skulle vara med om livet tillsammans. Trösta och förstå. Bråka och bli sams. Skratta och gråta. När de träffas nu är det alltid en snabb vinkning på stan med flackande blickar. De vet inte riktigt åt vilket håll de ska titta för att slippa se sorgen och saknaden i de gråa ögonen.
Stegen som hon tog, betydde så mycket mer än ett par muskler som rörde sig bakåt bara för att huvudet sa det. Det var ju ett liv, som blev två liv. Det blev så mycket tyngre. Det kände hon. Det kände hon också.
Det kanske inte är nödvändigt att älta, för de båda vet att det som varit aldrig skulle vara igen. De vet så väl vad som är deras eget bästa. Det är ju hon och ingen annan som har rätt. Det skulle aldrig vara någon idé att försöka lappa ihop sprickan. Stackars de som alltid har rätt.
Hon drömde ännu om de gångerna de sprang för ingenting. Och längtade så efter att få nudda känslan av ingenting igen.
Trackback