Ikväll ska jag & vänner minnas tiden som liten - det blir Eva & Adam-maraton.
Som jag har saknat Eva & Adam, mina bästa vänner under flera år.
Jag ska må skitbra ikväll!

"Vilka är det som springer nakna mitt i natten?"

"Kom igen nu, Julia! Var inte så tråkig! Vill du ha lite, Filip?" Mamma räcker ölburken till min 3-åriga lillebror, samtidigt som bilen vinglar till lite. Barngymnastiken var slut för den här kvällen, och en mamma någonstans i världen behöver något att dämpa ångesten med. Men varför är det jag, hennes dotter, som alltid har så ont i magen?

Det är ansvaret som tynger en åttaåring.

Min sanning är inte densamma som min mammas, men ett barn upplever inte händelser på samma sätt som en vuxen människa. Att ta ifrån någon sin sanning, är att kränka. Just nu, har jag ont i magen. Jag har skrivit om min mamma, som jag älskar så mycket, och som är så skör. Jag vill inte att hon ska gå sönder, men jag själv vill läka. När ska jag släppa taget?

Var inne på en blogg nyss. Lite, lite tårar där ja.
Hittade den här videon. En kille utan armar och ben pratar
om att aldrig tappa hoppet. Och här sitter vi och funderar över meningen med livet.
Meningen, tror jag, är att leva och lära känna sig själv på riktigt
och hitta människan i oss som VILL resa sig upp efter varje fall. 
Och det kan alla göra. FULLT UT!

Tycker inte ni att livet känns rätt fel? Ja, alltså felplacerat. I fel händer.
Det känns så mycket att ta hand om. Att jag, ska gå bärandes och lunkandes på ett helt liv....under ett helt liv.
Det finns många gånger när jag tycker att hela det här ansvaret överväldigar mig och min tankekapacitet.

Men så kommer jag varje gång till en lättnadens slutsats, att det här negativa ordet ansvar faktiskt är det som gör allt möjligt att uppnå.

Vi har ett ansvar gentemot oss själva att göra det vi mår bra av, och jag tycker faktiskt att varje människa är skyldig sig själv att våga chansa och se till att man till slut hamnar där man vill hamna. Jag är rent ut sagt skitdålig på att ta chanser och våga sluta bry mig. Men bara för idag, ska jag göra något som jag inte brukar göra och jag ska tänka på ett sätt som jag inte tänkt på innan. Jag ska gå emot en rädsla, att avvika från det "normala". Och det ska bli jävligt intressant!

Bara för att jag idag inte vill - ska jag må skitbra!

"Lev och låt leva..."

http://www.bloglovin.com/blogg/664288/juliaengborg?claim=qv9353c7jgz
Följ min blogg med bloglovin !

Man lär sig tidigt. Värderingar och personliga egenskaper är "klara" vid tre års ålder. Jag har lärt (Läs inte: jag skyller på min familj för allt dåligt i mitt liv) mig hemifrån att man snackar skit om alla. Ja, om familjens alla medlemmar. Det är det vi gör här hemma. Vad jag menar med hemma har jag ingen aning om. Och inte heller vilka som tillhör min familj. Men det viktigaste är väl ändå att jag är jag? Och att jag är nöjd med det? Det svåra är då att komma till den punkten då man kan säga: "Jag är Julia", inte "Jag heter Julia".

Och det näst viktigaste är väl då att veta, att alla kan förändras. Många påstår att en del personer alltid har varit på ett visst sätt, och menar då att de alltid också kommer förbli så. Hur fel är inte det?

Alla kan förändras. Men ingen människa förutom DU själv kan åstadkomma en förbättring när det gäller dig själv. Det finns de som kommer med påståenden som: "Bara jag blir smal blir allt bra" "Bara någon tycker om mig blir allt bra" "Bara jag har en flickvän eller pojkvän blir allt bra". Jag, du och de flesta jag känner förlitar sig någon gång på att någon annan ska förändra ditt liv och göra det fullkomligt perfekt. Surprise! Det kommer aldrig hända. Det är du som har makten, men många gånger vill man hellre skylla på något eller någon för att slippa komma till insikten att det faktiskt är en själv som måste förändra sitt beteende, tankemönster eller vad det nu kan vara.

Eftersom min mamma är en gammal stammis på AA, får jag mycket visdom av 12-stegsprogrammets hjälplinjer. För er som inte vet vad AA och tolvstegsprogrammet går ut på kan jag enkelt beskriva det som: riktlinjer mot inre frid och balans. Just AA står för Anonyma Alkoholister, vilket kan verka nedlåtande för vissa. Men jag, jag älskar allt som har med detta att göra! För att följa den röda tråden har jag ett par smarta ord för alla dem som vill men inte tror att man kan förändras.

"Om DU tänker som du alltid tänkt, kommer DU göra som DU alltid gjort.
Och då kommer det bli som det alltid blivit."

Och dessa...

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera att det bara finns en människa i världen som jag kan förändra, mod att förändra denna människa, och förstånd att inse att denna människa är Jag."

Man får tolka det här hur man vill, jag tänker inte Gud som en gubbe i skägg som sittandes filosoferande på nåt moln. Jag tycker inte ens om att säga Gud. Högre makt, Andlighet brukar jag kalla det. Och den här Högre makten finns i oss, för vi har ju makten att göra precis vad vi vill med vårat liv, och BARA vårat egna liv.

Och hur logiskt är inte detta? Det viktigaste, tror jag, är att faktiskt veta hur allt hänger ihop, att vara medveten om sina tankemönster så  att man en dag faktiskt kan börja jobba med sig själv och förändra livet. Man märker ganska snart att när en liten del ändras, finns det så många olika sidor av livet som påverkas.

Själv ska jag erövra världen. Men innan dess ska jag förstå och bearbeta varför jag har ett sånt agg mot min mamma.

Och hon stannade för en sekund.
Hon tyckte sig se en del av hennes förflutna runt hörnet.
Aldrig innan, har det varit lika frestande att bara följa med, in på stigen.
Samma ihåliga känsla fastnade i maggropen. Då som nu.
Ja, samma ihåliga, äckliga känsla som hade bott i henne, på hennes adress.
Hon pustade ut, och i hennes huvud valde hon nonchalant att passera 
stigen som ledde till ett liv i förnekelse.
Hon gick i riktning mot äkta känslor, tankarna flödade. 
"Nu ska jag börja leva för min egen skull och jag ska aldrig mer fly hem,
till mitt ihåliga gömställe." 
En lättnad sköljde över kroppen. 
Var hon på väg mot ett nytt hem nu? 

Den enda händelsen i mitt liv, som jag var säker på att jag inte behövde bearbeta som det så fint kallas, dyker nu upp som otäcka och främmande tankar i mig. Mina föräldrar skiljdes våren 2005. Och därefter blev livet, ja, det blev faktiskt så underbart som jag hade förväntat mig! Alla dessa långa, tysta år i familjen Engborg kvävde varje medlem och när vi äntligen blev fria spred sig ett lyckorus i från topp till tå. Lyckoruset hos mig kom att vara i ett år. Mycket hände för mig under dessa ungefärliga 365 dagar. Jag och Johanna, det var nu vi var 'JULIA OCH JOHANNA'. Men det försvann. Det mesta försvann. Och jag försvann. Mina känslor. Försvann. Nu är dom här igen, som ett äckligt litet monster och det är så mycket som vill komma ut, känslor. "Men jag sonm är så känslosam, vafan jag trycker väl inte ner ett skit, jag gråter för fan jämt?" Ja, eller hur. Ibland önskedrömmer(?) jag om att mina föräldrar inte var skilda. Att vi blev en familj till slut. Eller att vi i alla fall bodde under samma tak. För allt känns så fel, och jag vill känna den tryggheten som många i alla fall någon gång har fått känna tack vare familjen. Och så saknar jag den som jag alltid skulle kunna prata med. Som försvann.

Och här kommer alla känslorna på en och samma gång... Vilket hemskt fenomen.