Man kan skratta med en vän, man kan prata, man kan bråka, man kan träna, man kan dansa, man kan sjunga, man kan laga mat, man kan ta en promenad, man kan gråta, man kan tjata, man kanvara.

Man kan vara den man tror man är, sig själv. Och så kan man vara någon annan. Eller någon annan, men sig själv ändå. Allt detta kan man vara eller göra med en vän.

Jag har inte en vän som jag kan göra allt det här med. Man har olika vänner för olika saker. Det kan låta skumt, men om de flesta tänker efter så är det faktiskt så fallet är.  Och gamla vänner behöver inte vara de som känner dig bäst, bara för att "det alltid har varit vi".

Jag har vänner som jag skrattar med, jag har vänner som jag fikar med, jag har vänner jag kan vara helt tyst med. Och det är en trygghet i sig.

Varför ska människor jämt och ständigt påminna om att vi bara har ett liv?
Just när jag brukar känna att jag mår bra
och att det är rätt spännande att inte veta vad som ska hända imorgon,
kommer någon med kommentaren: "Glöm aldrig att vi bara har ett liv!"
Hur skulle jag kunna glömma? Vad gör jag för att stänga av och inte lyssna?
Hur gör jag för att gå därifrån oberörd? Kall och oberörd. Oberörd och kall.

Varför tror så många människor att jag glömmer,
när jag ligger sömnlös över det faktum att snart finns det inga spår av mitt liv kvar?

Nej, nu är det Cabarétföreställning.
För ett kort ögonblick glömmer jag det ena verkliga sanna: döden.
Och fokuserar på det andra: livet.

Det sorgligaste jag vet är när man ser någon som har hela livet på insidan.
Det sorgligaste är att se den här personen i spegeln och tänka att hon går miste om ett livs levande liv.