Hon bestämmer allt över mig
Vad finns det att säga, när jag inte ens vet själv vad som händer med mig ? Vem är jag ? Är jag fortfarande den personen jag var i åttan, för två år sedan. Den människan som faktiskt var lycklig men inte förstod det. Är det så nu med? Är jag lycklig? Det kanske jag är. Hur ska jag inse det när jag inte ens vill vara någon som ser något bra i allt?
Jag vill bara springa bort från mig själv. Jag vill fly från min kropp, mina tankar och den Julia som alla tror att jag är. Jag vill fly från alla problem som har med maten att göra. Jag har inte kontroll över vad jag äter längre. Med det vill jag ha sagt; jag har inte kontroll över mitt liv. Det var det enda jag kunde kontrollera och nu har jag inte ens det som en säker räddningslina när något går fel. Det finns inte längre inom mitt område, det är Julia som bestämmer nu. Inte jag.
Jag måste ha kontroll över allt. Över allt som har med mig att göra och över allt som inte har med mig att göra. Att ha kontrollen är väl ändå så mycket lättare än att analysera varför jag har blivit sån? Då, i åttan, tänkte jag mycket på det. Nu, orkar jag inte. Jag bara gör det jag känner att jag måste, ta makten och behålla den för mig själv. Hon som har makten över mig själv bestämmer när jag får äta, vad jag får äta och hur mycket jag får äta.
Vem är Julia och vem är jag ? Ibland känns det som om det är två helt olika personligheter. Jag vet så väl vad som är rätt, och jag vet så väl vad som är fel. Jag vill bara inte ta tag i det. Och om jag skulle berätta för dig, mamma. Då skulle jag vara helt naken framför sanningen. Jag vill inte be dig om hjälp. Jag vill inte höra vad du har att säga, när du har så rätt. Och jag så fel. Kontrollen skulle blåsas bort och jag skulle ramla.
Jag har ingen vettig kommentar, bara att allt du skriver ser vackert ut