mamma pappa barn vart tog allt vägen?
Den enda händelsen i mitt liv, som jag var säker på att jag inte behövde bearbeta som det så fint kallas, dyker nu upp som otäcka och främmande tankar i mig. Mina föräldrar skiljdes våren 2005. Och därefter blev livet, ja, det blev faktiskt så underbart som jag hade förväntat mig! Alla dessa långa, tysta år i familjen Engborg kvävde varje medlem och när vi äntligen blev fria spred sig ett lyckorus i från topp till tå. Lyckoruset hos mig kom att vara i ett år. Mycket hände för mig under dessa ungefärliga 365 dagar. Jag och Johanna, det var nu vi var 'JULIA OCH JOHANNA'. Men det försvann. Det mesta försvann. Och jag försvann. Mina känslor. Försvann. Nu är dom här igen, som ett äckligt litet monster och det är så mycket som vill komma ut, känslor. "Men jag sonm är så känslosam, vafan jag trycker väl inte ner ett skit, jag gråter för fan jämt?" Ja, eller hur. Ibland önskedrömmer(?) jag om att mina föräldrar inte var skilda. Att vi blev en familj till slut. Eller att vi i alla fall bodde under samma tak. För allt känns så fel, och jag vill känna den tryggheten som många i alla fall någon gång har fått känna tack vare familjen. Och så saknar jag den som jag alltid skulle kunna prata med. Som försvann.
Och här kommer alla känslorna på en och samma gång... Vilket hemskt fenomen.
Och här kommer alla känslorna på en och samma gång... Vilket hemskt fenomen.
Trackback