Okej, inlägget tillägnas min familj. Ja, just precis. Den familj som jag alltid har tyckt varit den sjukaste familjen på denna jord. Varje gång blir min mamma lika ledsen. Men vad ska jag säga då, ljuga och säga att det är bra. Kanske. Men det är jobbigt, för mig som alltid vill skylla på saker och ting (dåligt personlighetsdrag jag har).

Vi är minst sagt krångliga och i vissa fall vet man knappt om man ens är släkt. De flesta är skilda, har barn med någon där och någon här. Vi snackar skit om varandra. För vissa har det blivit en hobby att snacka skit om min och filips pappa på julafton. Så, nu vet ni varför jag hatar julafton. Vi får höra hur jävla rika vi är och att det är så jävla synd om de andra, för att Leif (min pappa) bara bryr sig om Filip och mig.

Men ändå, håller jag för det mesta med dom. Pappa är speciell och min mamma är speciell. Å andra sidan är det jobbigt att hör vilken jävla idot min pappa är. Han är ju ändå min pappa, eller hur?

Innan mamma och pappa fick mig och Filip fick mamma två barn med Urban; Lina först, sen Ludvig. Jag har alltid velat ha större syskon, men aldrig riktigt känt att jag haft det. Det är först nu att jag ser möjligheterna att bli en sådan familj som älskar varandra och bryr sig om varandra, istället för att snacka skit.

Det är så mycket ilska mot alla. Lina och Ludvig tycker att mamma aldrig har brytt sig. Filip är bara tyst och verkar inte bry sig. Jag tycker bara synd om min lillebror och storebror, för att dom är de tysta och dom verkar aldrig säga vad de vill säga. Pappa har något emot Lina och Ludvig. Men det är något som går i vågor. Man vet aldrig riktigt när han gillar och inte gillar dom. Mamma vill bara "hitta sig själv". Jag har problem med maten, och det är något som alltid har stört alla.

Så, det här är en bråkdel av oss. Och ändå har jag insett, att det faktiskt kan bli bra. Visst jag har alltid varit rädd för Lina, för vad hon tycker. Men inte nu, hon är ju min syster. Hon ska ha sitt andra barn om ungefär 9 veckor. Och det är så mysigt att se. Ludvig och hans sambo Matilda, har köpt vårat gamla hus och gjort i ordning det till så som jag ville ha det. Matilda ska ha en bebis den andra juli. Jag umgås aldrig med mina syskon, för att jag aldrig vågat. Men nu känns det som att det kan bli bra. Vi behöver inte vara allihopa. Det behöver bara vara vi syskon.

Anledningen till att jag skriver det här, är att idag gick jag, mamma och Magnus hem till Lina, Lukas & Wilda. Det är mysigt, för på något sätt kanske vi hör ihop ändå. Jag är nog inte så ensam som jag har tyckt. Efter det, åkte jag ensam till Ludvig och Matilda, där Lina och Lukas också var. Det var inget speciellt, men det var så otroligt skönt att kännas som syskon. Ludde sa att det är så tråkigt att han aldrig träffar mig och Filip bara för att mamma och han har en del problem. Ni förstår inte hur sjukt lycklig jag blev?! Jag har en bror, och han vill träffa mig. Matilda säger alltid att jag får komma hem till dom när jag vill och hur ofta jag vill.

Jag förstår nu, att man är inte ensam. Jag har världens bästa syskon och det är nu jag har insett det. Det enda jag längtar efter nu är att Filip blir liten igen, Lina får sin bebis, Matilda får sin bebis och jag slutar att tycka illa om mig själv.

Och jag skriver några rader till Lovisa, för hon förtjänar inte detta just nu. Lovisa, någon annan ska aldrig vara centrum i ditt liv, det är du som ska vara. Lita på någon kan du göra, men kom ihåg att du är det viktigaste. För om det inte går bra, har du i alla fall dig själv kvar. Jag älskar dig !