En familj, eller två.
Okej, har ett litet problem. Min mamma, som säkert många redan vet, är tillsammans med Magnus som kommer från Göteborg. Och som säkert många också redan vet så har han haft det liiiiiite åt helvete i större delen av sitt liv. Droger och kriminella skitsaker och så vidare. Usual stuf, you know?
Och nu låter hans tre barns mamma låta dom träffa sin pappa.
Alltså, det är inte så att de inte har sett varandra på flera år.
Men det har varit lite spänt och mycket bråk hit och dit.
Men nu, äntligen, låter hon Magnus få träffa sina barn.
Alltså, att dom kommer hit. En helg. Jag är rädd.
Nej, jag är sjukt rädd.
Vad ska jag säga? Va fan, är vi syskon?
Blir vi det om mamma och magnus gifter sig?
Känns inte så. Men ändå,
jag bor ju tillsammans med deras pappa
som dom träffar en gång om året.
Blir dom arga på mig?
För att jag träffar honom hela tiden, medan dom aldrig gör det?
Blir dom ledsna när dom ser att vi är som en familj här (ja, så nära vi kan komma en familj iaf) ?
Känner dom sig bortglömda och onödiga?
Är det bara jag som skulle känna så om min pappa hade en helt ny familj med barn som bodde med honom, åt med honom, kollade på tv med honom & åkte till skidbacken med honom?
Jag känner så då och då när jag ser min pappa och hans tjej och hennes barn, de har ett annat liv.
Men jag är väl fortfarande en del av hans ändå? (Även om vi faktiskt aldrig har haft ett sånt familjeliv alla snackar om.)
Jaja, jag är nervös för ingenting känns det som.
Men jag vill bara att dom inte ska känna att vi tar deras pappa ifrån dom.
Och nu mår jag faktiskt lite dåligt för hur jag betedde mig mot honom i höstas och somras.
Godnatt.
Och nu låter hans tre barns mamma låta dom träffa sin pappa.
Alltså, det är inte så att de inte har sett varandra på flera år.
Men det har varit lite spänt och mycket bråk hit och dit.
Men nu, äntligen, låter hon Magnus få träffa sina barn.
Alltså, att dom kommer hit. En helg. Jag är rädd.
Nej, jag är sjukt rädd.
Vad ska jag säga? Va fan, är vi syskon?
Blir vi det om mamma och magnus gifter sig?
Känns inte så. Men ändå,
jag bor ju tillsammans med deras pappa
som dom träffar en gång om året.
Blir dom arga på mig?
För att jag träffar honom hela tiden, medan dom aldrig gör det?
Blir dom ledsna när dom ser att vi är som en familj här (ja, så nära vi kan komma en familj iaf) ?
Känner dom sig bortglömda och onödiga?
Är det bara jag som skulle känna så om min pappa hade en helt ny familj med barn som bodde med honom, åt med honom, kollade på tv med honom & åkte till skidbacken med honom?
Jag känner så då och då när jag ser min pappa och hans tjej och hennes barn, de har ett annat liv.
Men jag är väl fortfarande en del av hans ändå? (Även om vi faktiskt aldrig har haft ett sånt familjeliv alla snackar om.)
Jaja, jag är nervös för ingenting känns det som.
Men jag vill bara att dom inte ska känna att vi tar deras pappa ifrån dom.
Och nu mår jag faktiskt lite dåligt för hur jag betedde mig mot honom i höstas och somras.
Godnatt.
maja
jag fick lite lust att skriva: Men Baby!
i början av den här kommentaren. Men jag motstår frestelsen.
Det kommer kanske bli lite smått konstigt när dessa "andra barn" kommer och hälsar på. Men vem vet, någon av dem kanske kan andrastämman på ave maria
Trackback