Det har hänt en del sen Julias blogg blev lite sjuk och upphörde. För jag har blivit en aning smartare och jag har fått en del svar på en hel del saker som stört mig i hela mitt liv. Jag och mamma var i Stockholm en helg. Mamma var på sin drog och alkoholutbildning och jag var på "behandling/terapi". Det är nog det bästa som har hänt och något ut av det jobbigaste som jag varit med om. 

Jag har för första gången i mitt liv ett mål, eller ja, egentligen flera. Det är så mycket jag vill och så mycket som jag tror är möjligt nu. Jag kan förstå varför jag alltid har tyckt att livet tar slut efter skolan; jag hade ju inga drömmar! Alla männskor som är framgångsrika,har det jobb dom vill ha, eller är LYCKLIGA hade en dröm någon gång. Och de tänkte aldrig "Det kommer ändå inte hända". Vad skulle hända om de gjorde det? Jo, de skulle sakta, eller jävligt fort, klättra nerför sin långa stege som skulle leda dem till sitt mål och förlora livsglädjen. Negativa tankar skapar ett negativt liv. Man drar till sig det man tänker. Och de skulle aldrig ens utsätta sig för att vara med sånna personer som tryckte ner deras förhoppningar och drömmar. Även om de inte skulle ta till sig deras ord, skulle de hellre vara med dem som tror och själv har drömmar. Drömmar och mål, är det viktigaste en människa kan ha. Livet får en mening, och man tänker inte bara på vad man ska göra i helgen, för vad händer om man inte har något att göra det kommande veckoslutet? Ja, då sjunker till exempel serotoninhalten i hjärnan. Livsglädjen försvinner.

Känslan av sammanhang; kasam. Det visar hur bra en människa helt enkelt mår. Hur pass stor del hon känner att hon har i världen, hur mycket hon betyder för andra, hur mycker hon betyder för sig själv, om hon känner att hon tillhör ett sammanhang och en gemenskap. Uppe på behandlingshemmet gjorde vi olika tester, bland annat det här med kasam. Jag har ingen känsla alls av sammanhang. Det är svaret på varför jag alltid gör det som skadar mig själv mest. Självdestruktivt beteende. Jag valde samhäll, istället för estet, för att jag helst ville gå estet. Jag har plågat mig själv med att gå till gymmet regelbundet en lång, lång tid, bara för att det är hemskt för mig. Jag har bantat sen jag var 11 år. Jag har hetsätit sen jag var 11 år. Ja, allt i perioder. När jag inte åt, straffade jag mig själv. När jag åt, straffade jag mig själv genom att varje dag säga: "Du är inte ens värd att vara smal". Jag har valt att inte försöka få nya vänner, för om jag inte har vänner mår jag dåligt. Jag blev ett offer. Det är också förklaringen till varför jag aldrig haft, vågat eller velat ha drömmar. Jag kan inte tillåta mig att drömma om något jag inte kan få.

"Du har växt upp för fort Julia"  "Du fick ta hand om både mamma, Filip och pappa"
Jag har hört det här så många gånger, men nu vet jag ju också att det har satt sina spår. Och det har varit som en befrielse, som en lättnad, som att komma ut ur laburinten. Shit, jag mår bra. För att höja mitt kasam ska jag göra det jag mår bra av. Jag ska börja spela piano igen, jag ska sjunga, jag ska låta mig ta tid till att bara vara hemma, jag ska ut och gå, jag ska avsluta mitt medlemskap på gymmet, jag ska rida mer ute hos pappa, jag ska maila Fritidsresor för att kunna nå ett av mina mål, jag ska SKAFFA vänner istället för att tro att jag får dem, jag ska sluta vara glad om jag inte är det, jag ska förstå att det finns de som älskar mig, jag ska skriva ett brev till pappa utan några anklagelser, leta reda på en FAA-grupp (Food Addicts Anonymous). Det här är helt underbart, även om det är osäkert och jag ofta vill tillbaka det gamla vanliga.

Nu är det ju det här med maten också. En del får tro mig, en del behöver inte bry sig. Jag vet i alla falla vad som är sant, för mig. Jag har efter helgen uppe i Stockholm, gjort många, många tester och diagnoser hos Bitten Jonsson (hon, som skrivit boken "Sockerbomben"). Jag har ett sockerberoende. Det är det andra svaret på varför jag alltid haft en sjuk relation till allt som har med mat och träning att göra. Därför har jag aldrig kunnat kontrollera mitt ätande. För det har tagit över mig: "Drogen kidnappar hjärnans belöningssystem". Men nu, sen tre veckor tillbaka har jag börjat med att ta bort drogen. Alltså allt vitt mjöl, socker, de flesta frukter, mjölk, smör, bröd och ja det mesta man blir sugen på. Den första veckan blev allt så mycket lättare; huvudvärken minskade, hjärtklappningen avtog, blev mindre stressad, kunde tänka mer klart. Det som blev värre var; illamåendet och humörsvängningarna. Haha, jag skulle faktiskt kunna säga att ja, jag blev galen. Helt sjukt äckligt galen och nu är min mobil sönder tack vare det.

Nu är det suget och humörsvägningarna som är det jobbigaste. Jag vet inte vad som händer med mig när det väl händer och jag hoppas det avtar snart. Och suget, abstinensen, det tar nog ett eller ett par år att slippa den. Men jag har i alla falla mål nu, och det är så härligt. Mitt största mål är inte att bli smal längre, det kommer att ge med sig. Kanske. Först och främst vill jag bara bli bättre. Och jag är så glad över att mamma förstår att det inte funkar att ha det jag älskar mest hemma, det är som om jag skulle ställa fram lite vin bara för att jag vill ha det (hon är/var alkoholist).

Jag har gjort en visionskarta. Ett fett stort papper som jag klistrat  och skrivit upp alla mina drömmar på. Den ska jag se på varje dag och vilja nå mina mål ännu mer (DEN ÄR ASSNYGG, HELT PERFEKT!). Det här är så lyckligt. Alla borde förstå varför man mår som man gör, för när man väl gör det förstår man att det går att göra något åt det.

Nu blir det inget mer blogginlägg på länge, men jag är glad att jag skrev det här. Så att jag inte glömmer. Jag kommer antagligen radera när jag blir helt galen igen. Men nu har jag gått igenom det, och det är bra.
Nu ska Julia träna och bli lycklig för att hon har kul, inte för att hon bränner fett.
Puss!


JUSTE, boken "Sockerbomben" som jag nämnde...det är min bibel. Tack för den! Det är mestadels tack vare den jag förstår varför jag har mått som jag gjort.