hej, antar jag.
Jag behöver inte en till grej som gör mig mer stressad.
Men bloggen känns som ett tvång när det borde vara en avkoppling att bara sätta sig ner och skriva lite.
Det är så mycket, men ändå ingenting.
Jag är rädd för vad jag har börjat tänka och fundera på.
NEJ, jag tänker inte skriva här vad jag har kommit fram till.
För jag vet inte än om jag riktigt förstår vad det innebär själv.
Jag vill så gärna berätta för mamma, för hon om någon skulle förstå.
När hon berättar om sitt liv, känns det som att hon läser mina tankar.
"Exakt så känner jag och exakt så gör jag "
Jag har börjat bli rädd för mig själv.
För nu, när jag har insett hur jag är,
kan jag inget annat än att strunta i det.
Jag bryr mig inte, på grund av att jag inte har orken.
-Vad gör det, vi ska ju ändå dö?
Vem har jag blivit?
Jag önskar så oerhört mycket att jag trodde på en gud eller vad som helst egentligen.
Ingen människa kan leva utan hoppet och tron på något som vi inte riktigt vet vad det är.
Jag vill tro, men jag gör det inte.
Jag vill tro, för att slippa de här stunderna av oro.
VAD HÄNDER SEN? NÄR DÖR JAG? HUR DÖR JAG? NÄR DÖR MIN MAMMA? HUR KLARAR MAN ATT VÄNTA PÅ DÖDEN I ETT HELT LIV? OM JAG GÖR DET HÄR, DÖR JAG TIDIGARE DÅ? OM JAG INTE HADE FUNNITS, HADE JAG VARIT NÅGON ANNAN DÅ? HADE JAG KUNNAT TÄNKA DÅ? ELLER VISSTE INTE MIN ANDRA MÄNNISKA OM VEM JAG VAR? HAR JAG EN SÅDAN "MÄNNISKA", SOM SKULLE FÖDAS MEN SOM BLEV MIG ISTÄLLET? OM JAG DÖR, VILKA BRYR SIG? NÄR JAG DÖR, VAD SKA HÄNDA MED MAMMA? ELLER DÖR HON INNAN MIG? DÖR JAG IMORGON? VAD VILL JAG MED MITT LIV? KAN JAG BLI VAD SOM HELST? VAD ÄR VIKTIGAST, ATT HITTA MIG SJÄLV ÖCH FÖRSTÅ MIG SJÄLV ELLER ATT LEVA SOM DEN JULIA ALLA TROR ATTT JAG ÄR OCH STRUNTA I KÄNSLOR?ÄR DET SANT, SOM MIN MAMMA SÄGER, ATT MENINGEN MED LIVET ÄR ATT HITTA SIG SJÄLV OCH FÖRSONA SIG MED TANKEN AV ATT VI EN DAG SKA DÖ, MEN SAMTIDIGT VÅGA TRO PÅ NÅGOT OKÄNT?
Jag vill så mycket, men jag gör ingenting.
Jag har till och med börjat dricka mjölk.
Och för mig, var det som om en bägare fylld med vatten till slut rann över, det blev för mycket.
Det var det sista jag kunde kontrollera.
Jag kan inte sluta handla.
Jag har aldrig köpt bara ett tuggummipaket. Alltid två.
I torsdags, hittade jag ett par öronhängen i en affär.
Men det räckte inte på långa vägar.
Det slutade med att jag köpte fyra par och en t-shirt.
Lyckan varar lite längre då.
Nu ska jag sova, imorgon är det min tv-dag.
Då ska jag inte tänka på mitt liv, för söndagar är de dagar då mitt liv inte existerar.
Godnatt, det får vi se om det blir.
Men bloggen känns som ett tvång när det borde vara en avkoppling att bara sätta sig ner och skriva lite.
Det är så mycket, men ändå ingenting.
Jag är rädd för vad jag har börjat tänka och fundera på.
NEJ, jag tänker inte skriva här vad jag har kommit fram till.
För jag vet inte än om jag riktigt förstår vad det innebär själv.
Jag vill så gärna berätta för mamma, för hon om någon skulle förstå.
När hon berättar om sitt liv, känns det som att hon läser mina tankar.
"Exakt så känner jag och exakt så gör jag "
Jag har börjat bli rädd för mig själv.
För nu, när jag har insett hur jag är,
kan jag inget annat än att strunta i det.
Jag bryr mig inte, på grund av att jag inte har orken.
-Vad gör det, vi ska ju ändå dö?
Vem har jag blivit?
Jag önskar så oerhört mycket att jag trodde på en gud eller vad som helst egentligen.
Ingen människa kan leva utan hoppet och tron på något som vi inte riktigt vet vad det är.
Jag vill tro, men jag gör det inte.
Jag vill tro, för att slippa de här stunderna av oro.
VAD HÄNDER SEN? NÄR DÖR JAG? HUR DÖR JAG? NÄR DÖR MIN MAMMA? HUR KLARAR MAN ATT VÄNTA PÅ DÖDEN I ETT HELT LIV? OM JAG GÖR DET HÄR, DÖR JAG TIDIGARE DÅ? OM JAG INTE HADE FUNNITS, HADE JAG VARIT NÅGON ANNAN DÅ? HADE JAG KUNNAT TÄNKA DÅ? ELLER VISSTE INTE MIN ANDRA MÄNNISKA OM VEM JAG VAR? HAR JAG EN SÅDAN "MÄNNISKA", SOM SKULLE FÖDAS MEN SOM BLEV MIG ISTÄLLET? OM JAG DÖR, VILKA BRYR SIG? NÄR JAG DÖR, VAD SKA HÄNDA MED MAMMA? ELLER DÖR HON INNAN MIG? DÖR JAG IMORGON? VAD VILL JAG MED MITT LIV? KAN JAG BLI VAD SOM HELST? VAD ÄR VIKTIGAST, ATT HITTA MIG SJÄLV ÖCH FÖRSTÅ MIG SJÄLV ELLER ATT LEVA SOM DEN JULIA ALLA TROR ATTT JAG ÄR OCH STRUNTA I KÄNSLOR?ÄR DET SANT, SOM MIN MAMMA SÄGER, ATT MENINGEN MED LIVET ÄR ATT HITTA SIG SJÄLV OCH FÖRSONA SIG MED TANKEN AV ATT VI EN DAG SKA DÖ, MEN SAMTIDIGT VÅGA TRO PÅ NÅGOT OKÄNT?
Jag vill så mycket, men jag gör ingenting.
Jag har till och med börjat dricka mjölk.
Och för mig, var det som om en bägare fylld med vatten till slut rann över, det blev för mycket.
Det var det sista jag kunde kontrollera.
Jag kan inte sluta handla.
Jag har aldrig köpt bara ett tuggummipaket. Alltid två.
I torsdags, hittade jag ett par öronhängen i en affär.
Men det räckte inte på långa vägar.
Det slutade med att jag köpte fyra par och en t-shirt.
Lyckan varar lite längre då.
Nu ska jag sova, imorgon är det min tv-dag.
Då ska jag inte tänka på mitt liv, för söndagar är de dagar då mitt liv inte existerar.
Godnatt, det får vi se om det blir.
maja
Jag tror att jag förstår, eller jag vill i alla fall förstå. Jag vill kunna svara på alla dina frågor,
Men de är så platta
Sv. från blogg: Tack så heemskt mycket, vad glad jag blir :) <3
Trackback